Lämnar...

.. det bakomflutna före mig...
Eller i rätt ordning.... Lämnar det förflutna bakom mig....

Är ju en sån typ av människa tror jag.. ALLT eller INGET..
Finns liksom inget mellanting när jag blir känslomässigt involverad..
Det är därför som jag brukar hålla folk och individer på avstånd.

Många gånger (till 90%) så står man ju där ensam kvar.
Morfar försvann, Tello och Flisa försvann, PAPPA försvann, Rambo försvann....
Och hur många har inte försvunnit på vägen.. Såna som fortfarande är i livet, men som frivilligt valt att gå.
Såna som betytt mycket.. som försvunnit..

Har släppt in en person nära... väldigt nära...
Vilket jag inte brukar göra..
I vanliga fall brukar jag ha masken på mig.
Som gör att ingen ser MIG... inte på riktigt..
Utan dom ser precis det som jag vill att dom skall se...
Glada, roliga, snälla Jennie... inte MIG... som jag är...
Men den här personen fick se så mycket mera... MIG...

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt.. som jag trodde.. drömde om..
Och det gör ont..
Att både personen och Rambo försvinner på samma gång...
Hellst vill jag bara låsa in mig här hemma och invänta slutet..
Låta tiden rinna iväg.
Låta det göra ont, och hoppas att hjärtat faktiskt går i sönder på riktigt!

Men det fungerar ju inte så...
Som jag har konstaterat så många gånger innan är livet förbannat orättvist.
Och tiden fortsätter gå, vare sig man vill eller inte.....
Känslan av att inte räcka till.. att inte duga...
Hmm.. Sånt svider... Mycket..!

Jaja.. tiden flyter iväg.
Så det är ju bara att göra som alltid annars...
Stänga av!
Slänga på masken igen..... klistra på leendet och gå vidare...
Skratta och skoja, prata och umgås... Som vanligt..
Låtsas som ingenting..
Då kanske det inte har hänt......
Glömma...
Distrahera sig med massor med andra saker....

Försöka äta...
Promenera med hundarna..
Springa....... ifrån allt och alla...

Jaja.. ny dag i morgon.. Bit ihop.. Se framåt...
The Bitterfitta har sagt sitt för idag...

Tack o hej!